clarajonsson

Jag brukar som sagt alltid försöka vara ärlig med er. För det är så många som inte är det och man får ofta bilden av att dessa personer har "det perfekta livet" när det egentligen är så långt ifrån sanningen. Så jag tänker nu vara ärlig medans allt fortfarande händer.

 

Jag har flyttat ut från Dennis för några veckor sedan, i samma veva som jag började jobba på Cubus. Flyttlasset gick till mamma som bor en bra bit från stan och Birsta där jag jobbar i väntan på att få tillbaka min lägenhet (sista augusti). Så de dagar jag jobbar så har jag bott i stan hos kompisar och eftersom jag jobbar väldigt mycket just nu så har det varit nästan varje dag av veckan = jag bor alltså i väskor för tillfället. Och det är som det låter, hemskt och jobbigt. Även om mina kompisar är fantastiska och gör allt för att jag ska känna mig hemma så trippar man ändå på tårna, försöker vara social och trevlig när man egentligen bara vill lägga sig i sängen och skrika i kudden. 

 

Så detta med att flytta runt och inte riktigt känna trygghet eller lugn någonstans har skapat en otrolig stress i min kropp. Jag får mens lite då och då, jag har rasat i vikt, jag är så otroligt trött hur mycket jag än sover, seg, skadar mig i träningen så jag går runt med smärta, disträ och kan inte hålla saker jag lovar för jag orkar helt enkelt inte. En breakup brukar som sagt vara nog tärande, så jag hinner inte heller bearbeta saker jag borde.

 

Varför skriver jag det här? Jo för jag är så fruktansvärt less på att låssas som att allt är bra! Jag försöker på instagram och snapchat lägga upp saker, försöker vara glad för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller veta nånting. Men jag tänker inte göra som alla andra och låssas hela tiden, jag är ärlig nu. Livet suger.

 Men det är ju just de, de gör det ibland! Och så är det! Just nu är allt så dåligt, så nu kan det egentligen inte bli annat än bättre.

 

Och jag vet, att om några månader kommer jag titta tillbaka på den här perioden och vara tacksam. För att jag har lärt mig så mycket, så mycket om mig själv jag inte vetat och saker jag kan jobba på. Och även om allt bara känns hemskt och mörkt ut nu så är det viktigt att ändå se de goda och det fina i livet. Jag har sånna fantastiska vänner som hjälp mig, en fantastisk familj, så fina kollegor och jag står faktiskt på benen. I mina ögon så är jag väldigt lyckligt lottad!